Församlingens Identitetskris

1900-talet

Under hela 1900-talet visste alla vi kristna vilka vi var - i de protestantiska leden var vi antingen Lutheraner, EFS:are, Frälsningssoldater, Baptister, Missionsförbundare, Pingstvänner, Livets Ordare, vi tillhörde Örebromissionen, Maranata, eller kände oss hemma i mer (av mainstream Bibeltroende) sektstämplade läger som Sjundedagsadventisterna och Jehovas Vittnen.

Alla hade vi Väldigt Stor Begynnelsebokstav i vår samfundstillhörighet och fast vi nog insåg att det säkert fanns någon sorts trossyskon även i andra sammanhang, ansåg ändå de flesta den egna falangen vara den mest rätta, alternativt det ENDA rätta sammanhang att ha medlemskort i för att kunna anses nå "SLUTMÅLET" som för de flesta generellt sett var himlen, medan alternativet var helvetet.

Ekumenik

1900-talet var dock samtidigt ekumenikens vagga. 1925 samlade Lutherska Svenska Kyrkans ärkebiskop Nathan Söderblom samtliga stora kristna samfund, utom Romersk-katolska kyrkan och Pingströrelsen till Stora ekumeniska mötet (World Conference of Life and Work) i Stockholm. Stor-ekumeniken gjorde sitt intåg i protestanternas medvetanden och fortsatte i Sverige 1968 med att Kyrkornas Världsråd höll sin generalförsamling i Uppsala. Sverige låg i framkant (suck - mönstret känns igen, vi verkar ligga i framkant med varenda galenskap i världen nuförtiden).

Strax efteråt vällde Jesus-rörelsen in i landet och förvandlade den, innan dess ganska teoretiska, politiska ekumeniken, till varm utlevd gemenskap bland den unga del av kristenheten som idag börjar utgöra far och mor-föräldragenerationen i våra kyrkor. Denna påverkan fick till följd att inga egentliga kyrkomurar längre lever kvar i praktiken - vilket är bra på många sätt, men det var trots allt inte denna enhet Jesus bad om. Den enhet Jesus bad om handlar istället om enhet mellan Juda och Efraim, den hemmavarande och den förlorade sonen, om den konkreta, fysiska skiljemur som fanns på tempelplatsen, som man på Jesu tid överträdde med döden som påföljd om man tillhörde de tio förlorade stammarna som JEHOVAH hade skilt sig ifrån. Mer om detta i ett annat inlägg.

Nuläget

Istället råder allmän teologisk anarki, då människor av alla sorters teologiska inriktningar numera står som medlemmar i (alla sorters) samma församlingar (Kanske inte hos Jehovas Vittnen, dock, vad vet jag, men adventisterna vet jag att de inte längre är lika homogena som tidigare).

Till att börja med skapar detta entusiasm över den nya gemenskap man upplever, men stagnationen knackar förr eller senare på dörren till alla dessa "blandförsamlingar" eftersom samfunden i denna veva  - ett efter ett - frångår sina käpphästar och suddar ut sina teoligiska identiteter, samtidigt som församlingarna blir demokratiskt styrda av för många privatteologers skilda synsätt och viljor. Själv har jag upplevt att resultatet ofta blir som ett snedfördelat manskap på roddbåtar - många tar visserligen i för kung och fosterland, men de flesta sitter på båtens ena sida - vilket får till följd att båten rör sig "runt, runt, runt" utan att församlingen varken växer, utvecklas eller egentligen kommer någonstans. Hej vad det går.  De församlingar som trots allt lyckas bäst  är de som lever hyfsat bibeltroget, är internationella och ägnar sig åt omsorg om de mest utsatta, tiggare, knarkare, änkor och faderlösa. I övriga församlingar "skvätter det" ibland mer, ibland mindre när de ror, men båten går egentligen ändå bara i cirklar, som till slut blir till "årscirklar" av gemensamma högtider och jubileer av mer - eller allt som oftast mindre - bibliskt slag.

Enmansshow

Alternativet är de församlingar som bygger på en enmansshow, där all verksamhet går ut på att leva upp till en enda persons (oftast pastorns) mer eller mindre tydliga vision. Detta går ju an att leva med så länge enmansshowen i fråga orkar visa omsorg om sina adepter, men när visionen blir viktigare än Bibeltroheten och viktigare än hur människorna i församlingen mår, tar framfarten förr eller senare slut, och lämnar oftast många förvirrade, utbrända, i värsta fall drunknande själar bakom sig. Många går till slut omkring med en ihållande magkänsla som säger att församlingen regredierat till en experimentell lekstuga som de faktiskt klarar sig bättre utan. Många lämnar. Detta är ett mycket påtagligt synligt faktum.

Många troende har således hamnat utanför den traditionella församlingsgemenskapen och förpassats till ett liv som församlingskroppens "fria radikaler". Inte bra, inte bra, suckar vi som stannat kvar...men utanförskap är ibland den religionströttes enda alternativ om inte tron ska dö helt.

I slutet av 90-talet var de enda sammanhang som fortfarande växte och frodades, de stomatolleende, framgångsteologiska stiftelsepyramider där den gemensamma trosövertygelsen fortfarande marscherade i hyfsat raka led bakom sin karismatiske diktator. 

Boom, Baby!       

     

En bit in på 2000-talet kulminerade så hela vårt eget svenska händelseförlopp i att frikyrklighetens ditintills mest namnkunnige, karismatiske diktator snabbt och oväntat packade väskan och konverterade till romersk katolik (Y'know who I mean).

Samfundsmattan drogs därmed permanent undan protestanternas fötter och kastade ut oss alla - till slut även trosrörelsefolket - i ett teologiskt fritt fall utan tidigare historiskt motstycke.

Teologiskt fritt fall

Vad gäller nu? Är lösningen på den nya gemensamma vilsenheten verkligen enhet under påven - hujedamej? Eller bör vi vänta på att näste protestantiske, karismatiske, blinde besserwisser ska dyka upp från ingenstans med Bibeln i hand och börja visa oss andra blinda vägen in i framtiden (ner i en ny grop)?

"Bort det", som Paulus skulle sagt. Det är tvärtom dags att leta upp vår tros verkliga rötter. De rötter som är förankrade varken i Rom, Konstantinopel, Wittenberg eller på 1900-talets Azusa Street.

Vem styr egentligen den här skutan och sitter vi verkligen alla i samma båt?

Bibeltroende, javisst - men vad betyder det i praktiken i dagens verklighet, och vem kan tänkas inneha det gudomliga mandatet att definiera vad det innebär för just mig, i mitt liv? Jag själv? Min lokala pastor eller någon annan? Vilken teolog, pastor, politiker eller bibellärare vet egentligen vart vägen bär nu? Vissa vill gärna lösa allting med Den helige Andes ledning, men min erfarenhet som pingstvän och allmän karismatiker är att den Helige Andes ledning visserligen är LIVSVIKTIG, men att så länge det ligger i betraktarens öga vad den Helige Andes ledning innebär förblir detta bara ytterligare ett religiöst uttryck för "lev som du själv vill".

Andens ledning?

Jag tror inte alls att allt som kristna kallar "Andens ledning" verkligen är den Helige Andes ledning. Vi är otroligt duktiga på att lura inte minst oss själva och kalla våra köttsliga begär för "Andens ledning" bara för att rättfärdiga våra inkonsekventa, ibland direkt syndiga, handlingar inför både oss själva och andra. Guds Andes ledning kan per definition aldrig leda någon att handla i strid med Guds skrivna Ord, eftersom Bibelns Gud faktiskt, på flera bibelställen, uttryckligen säger att Han aldrig förändras, utan är densamme igår, idag och i evighet. Ändå påstår sig många kristna bli "ledda" av Guds Ande att leva helt i strid med Skriftens klara Ord. Denna sorts ledning kommer möjligen från "denna världens gud", men definitivt inte från Bibelns Gud; JEHOVAH.

Jag själv eller min pastor, då?

Det behövs bara ett uns självinsikt för att man direkt ska kunna veta att man i detta sammanhang bör stryka sig själv från listan över betrodda personer. Vem av oss har inte under perioder, på ett eller annat sätt, gått vilse i det stora religiösa träsket? Den person som inte gjort detta, må kliva fram och kasta första stenen på alla oss andra. Men listan över icke betrodda personer inkluderar även med nödvändighet i stort sett alla präster, pastorer och andra församlingsledare - i synnerhet de senaste, framgångsteologiska som nästan löjligt tydligt lever upp till denna beskrivning i Hesekiel 34:2

"Och JEHOVAH'S ord kom till mig; Han sa: Du människobarn, profetera mot Israels herdar, profetera och säg till dem, till herdarna: Så säger Herren, JEHOVAH: Ve er, ni Israels herdar, som har sörjt allenast för er själva! Var det då inte för hjorden som herdarna borde sörja?

I stället åt ni upp det feta, med ullen klädden ni er, det gödda slaktade ni; men om hjorden vårdade ni er inte. De svaga stärkte ni inte, det sjuka helade ni inte, det sargade förband ni inte, det fördrivna förde ni inte tillbaka, det förlorade uppsökte ni inte, utan med förtryck och hårdhet for ni fram mot dem. Så blev de förskingrade, därför att de inte hade någon herde, de blev till mat åt alla markens djur, ja, de blev förskingrade.

Mina får går nu vilse på alla berg och alla höga kullar; över hela jorden är Mina får förskingrade, utan att någon frågar efter dem eller uppsöker dem."

(1917 - mina textförändringar)

Men vem vågar vi lita på nuförtiden, när varken David Wilkerson eller Emanuel Minos längre finns bland oss? Är det vist att ens tänka sig att på nytt anförtro oss åt någon ny enskild människas mer eller mindre karismatiska vägledning, efter knutby*, efter trosrörelsen, efter församlingens ideologiska sönderfall? Vart finns Gud? Var är Du, Jesus? Varifrån kommer vi, vilka är vi egentligen och vart är vi på väg?

Svaret - i alla fall början till det...

Jag hittade helt otippat DET OVÄNTADE (men mycket glädjande) SVARET till de flesta av dessa mina frågor i videon nedan. Ta-daa!

*liten bokstav.