Varför finns det ingen palestinsk stat?

Om Israel bara tillät palestinierna att ha en egen stat, skulle det vara fred i Mellanöstern, eller hur? Det är det man hör från FN:s ambassadörer, europeiska diplomater och de flesta högskoleprofessorer.

Men om jag berättade för dig att Israel redan har erbjudit palestinierna en egen stat - och inte bara en gång, utan vid vid fem separata tillfällen?

Tror du mig inte?

Låt oss granska protokollet.

Efter Osmanska rikets upplösning efter första världskriget tog Storbritannien kontroll över det mesta av Mellanöstern, inklusive det område som utgör det moderna Israel.

Sjutton år senare, 1936, gjorde araberna uppror mot britterna och mot sina judiska grannar.

Brittarna bildade en arbetsgrupp - Peelkommissionen - för att studera orsaken till upproret. Kommissionen drog slutsatsen att orsaken till våldet var att två folk - judar och araber - ville styra samma landområde.

Svaret - kom Peelkommissionen fram till - skulle vara att skapa två oberoende stater, en för judarna och en för araberna. En tvåstatslösning. Den föreslagna splittringen var starkt till arabernas förmån. Britterna erbjöd dem 80 procent av det omtvistade området, judarna, de återstående 20 procenten. Ändå röstade judarna för att acceptera detta erbjudande, trots den föreslagna statens pyttelilla storlek. Men araberna avvisade det och återupptog sitt våldsamma uppror. Avslag nummer ett.

Tio år senare, 1947, bad britterna Förenta nationerna hitta en ny lösning på de fortsatta spänningarna. Liksom Peelkommissionen beslöt FN att bästa sättet att lösa konflikten var att dela landet.

Den 7 november 1947 röstade FN för att skapa två stater. Återigen accepterade judarna erbjudandet. Och återigen, förkastade araberna det, men denna gång gjorde de det genom att starta ett fullskaligt krig. Avslag nummer två.

Jordanien, Egypten, Irak, Libanon och Syrien gick med i konflikten. Men de misslyckades. Israel vann kriget och fortsatte med att bygga en ny nation. Det mesta av landet som FN avskilt för en arabisk stat - Västbanken och östra Jerusalem blev ockuperat territorium - ockuperat, inte av Israel, utan av Jordanien.

Tjugo år senare, 1967 försökte araberna, denna gång ledda av Egypten och förenade med Syrien och Jordanien, återigen förgöra den judiska staten.

1967-konflikten, känd som sexdagarskriget, slutade i en fantastisk seger för Israel. Jerusalem och Västbanken, liksom området som kallas "Gaza" föll i Israels händer. Regeringen splittrades om vad man skulle göra med detta nya territorium. Hälften ville återlämna Västbanken till Jordanien och Gaza till Egypten i utbyte mot fred. Den andra hälften ville ge dem till regionens araber, som hade börjat hänvisa till sig själva som "palestinier", i hopp om att dessa äntligen skulle bygga sin egen stat där.

Inget av initiativen kom så långt. Några månader senare möttes Arabförbundet i Sudan och utfärdade sina ökända "Tre Nej": Nej till fred med Israel. Nej till erkännande av Israel. Nej till förhandlingar med Israel. Återigen avvisades en tvåstatslösning av araberna, vilket gjorde detta avslag till nummer tre.

År 2000 mötte den israeliske premiärministern Ehud Barak den palestinska befrielseorganisationens ordförande Yasser Arafat i Camp David för att fullborda en ny tvåstatsplan.

Barak erbjöd Arafat en palestinsk stat i hela Gaza och 94% av Västbanken med östra Jerusalem som huvudstad. Men den palestinske ledaren avvisade erbjudandet. Med USA:s president Bill Clintons ord var Arafat "här 14 dagar och sade 'nej' till allting."

Istället startade palestinierna en blodig våg självmordsbomber som dödade över 1000 israeler och lemlästade tusentals - på bussar, i bröllopssalar och pizzerior. Avslag nummer fyra.

År 2008 försökte Israel ännu en gång. Premiärminister Ehud Olmert gick ännu längre än Ehud Barak hade gjort och utvidgade fredsavtalet till att omfatta ytterligare mark för att förgylla avtalet. Liksom sin föregångare avvisade den nye palestinske ledaren, Mahmoud Abbas avtalet. Avslag nummer fem.

Mellan dessa två senaste israeliska erbjudanden lämnade Israel ensidigt Gaza och gav palestinierna fullständig kontroll där. I stället för att utveckla detta territorium för medborgarnas bästa, gjorde palestinierna Gaza till en terrorbas, från vilken de har avfyrat tusentals raketer mot Israel.

Varje gång Israel har gått med på en palestinsk stat har palestinierna avvisat erbjudandet, ofta på ett våldsamt sätt.

Så, om du är intresserad av fred i Mellanöstern, kanske svaret inte är att pressa Israel att ge ännu ett erbjudande om en stat till palestinierna. Kanske är svaret att pressa palestinierna att äntligen acceptera existensen av en judisk stat.

Jag är David Brog, Verkställande direktör för Maccabeernas Specialstyrka, för Prager Universitet.

 

Översättning till svenska: Åsa Eriksson

22 dec 2017